Mina ständiga frustrationer med SL:s nya biljettsystem SL Access fortsätter. Problemen med inpassering är dagligt återkommande. Den exakthet som krävs vad gäller hur man står i spärren, med vilken hastighet och på vilket avstånd man för kortet över läsaren är rent av löjlig. Borta är den tid då man med andan i halsen och händerna fulla kunde trixa upp sitt SL-kort ur fickan och hastigt passera spärren. Nu krävs i princip en fri hand och ett någorlunda lugnt sinnelag för att man ska kunna nyttja storstadens kollektivtrafik.

Detta problem finner jag något märkligt eftersom exempelvis London, som har ett liknande system, har lyckats att konstruera det så att det är anpassat till stressade storstadsbor med händerna fulla och tankarna någon annanstans än på hur man ska passera lokaltrafikens biljettspärrar.

Med risk för att för alltid bli stämplad som en nörd så måste jag trots allt säga det: Jag tycker att det pratas alldeles för lite förvaltningspolitk i den offentliga debatten. Särskilt märkligt tycker jag det är att frågor om e-förvaltning röner så lite intresse. I flera andra länder, och även inom EU:s institutioner som inte brukar ses som demokratins och öppenhetens högborg, diskuteras frågor om Internet som ett verktyg för social dialog. Hur kan vi nyttja de möjligheter som webb 2.0 ger? Hur ökar vi medborgarnas insyn och medverkan i förvaltningen? Vilka positiva resultat kan vi nå om den information som finns i offentlig sektor släpps fri så att andra kan utveckla tjänster med hjälp av den?

Göran Sydhage uppmanar på sin blogg Kristdemokraterna, genom Mats Odell, att föreslå en 90-procentig skatt på bonusar samt en 100-procentig arbetsgivaravgift. Ur ett populistiskt perspektiv kan jag förstå förslaget. Många är upprörda över den girighet som finns i styrelserum och bolagsledningar där ledande personer fortsätter att berika sig trots att den ekonomiska krisen slår hårt mot deras egna anställda. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv saknar jag helt och hållet förståelse för denna typ av konfiskatoriska förslag.

Jag kanske borde låta bli men jag kan inte avhålla mig från att kommentera det Marta Sandén skriver i Computer Sweden. Hon tar upp den skrivelse som TeliaSoneras vd Lars Nyberg och Ericssons vd Carl-Henric Svanberg har ställt till regeringen om det nedlagda Telemuseums samlingar.

De båda telekomgiganterna tyckte att det var för dyrt att bevara sin egen historia och stängde därför för några år sedan det museum som både kunde utbilda och inspirera unga såväl som gamla. Vem vet vilken framtida Lars Magnus Ericsson eller Carl Akrell som hade kunnat fått sitt intresse för telekom väckt på ett telemuseum? Carl Akrells intresse för telekommunikationer lär ju dessutom ha väckts av en demonstration av en telegrafledning mellan tornen i Djurgårdstivoli här i Stockholm.

Men varför behöver det vara statens uppgift att driva ett museum som berättar,i huvudsak, två framgånsgsrika börsföretags historia? Har inte TeliaSonera och Ericsson nytta av det varumärkesbyggande som museet innebär? Har inte de behov av att nya generationer intresserar sig för telekommunikationer? Självklart har de det.

Nu förstår jag inte: Sover LO:s ordförande på styrelsemötena? Är hon inte förmögen att ta till sig den information som finns i underlagen inför styrelsens beslut? Nej, jag tror inte det. Wanja Lundby-Wedin skulle inte ha den position hon har idag ifall hon inte kunde sätta sig in i en mängd skiftande ärenden på kort tid och att därefter hålla sig vaken och alert på ett styrelsemöte.